Ett bråkiga samvete

Göteborgs Universitets aula i Vasaparken är en vacker lokal, träboaserad och resten av varje kvadratcentimeter bemålad i nationalromantisk stil. Det är sak som inte är bra - det är väldigt dålig akustik. Inte ens med moderna tekniska hjälpmedel som mikrofoner fungerar det störningsfritt, det blir rundgång, tjutande ljud och eko. Det är synd när det var ett så intressant seminarium som det jag bevistade i eftermiddags. Det ingick i en serie om Ingrid Segerstedt Wiberg, denna fantastiska kvinna som aldrig dagtingade med sitt samvete vad det än gällde - fred, (yttrande)frihet eller flyktingar. Paneldeltagare i seminariet var Birgitta Ohlsson - som är Folkpartiets bråkiga samvete - Maj-Britt Theorin - som pga av tågförseningar kom när det bara var en halvtimme kvar av tiden samt Linda Nordin Thorslund, generalsekreterare i svenska FN-förbundet.
Birgitta tecknade ett personligt porträtt av Ingrid genom alla sina möten med henne, Maj-Britt och Ingrid stod ofta på samma sida i debatter om fred och Linda hade naturligtvis läst och hört mycket om henne och hennes starka engagemang.
Som ofta i sådana här sammanhang väckte diskussionen fler frågor än de svar som gavs - själv undrar jag vilka Sveriges krav är på näste generalsekreterare som ska väljas 2012. Alla var ense om att Inga-Britt Ahlenius porträtt av Ban Ki-Moon är riktigt och det var ju en sågning som heter duga. Sveriges närvaro i Afghanistan och vår insats i Libyen diskuterades också.
Det är viktigt att vi alla blir påminda om att reflektera ordentligt över våra ståndpunkter i olika frågor, att våga stå för dem även när det blåser hårt och att vi alla kan göra en insats, var och en efter sin förmåga. Allt detta gjorde Ingrid.