måndag 30 juli 2018

Besök i en annan verklighet

I uppdraget som ledamot i en stadsdelsnämnd ingår också att göra studiebesök i de olika verksamheter som nämnden ansvarar för. Jag har tidigare varit med hemtjänsten ute och varit med vid en biståndsbedömning. Nu var det dags för ett besök på ett äldreboende.
Det var ett skrämmande och sorgligt besök. Boendet hade en ganska ny chef som kanske inte hunnit genomföra de nödvändiga förändringarna. Enhetschefens största önskan var att få wifi indraget och jag kunde då berätta att jag lagt ett yrkande om detta och att det är på gång. Tillfredsställande men man undrar ju om ingen läser protokollen från nämndens möten? Eller åtminstone min blogg?
Enhetschefen önskade sig också litet längre framförhållning än några dagar inför utbildning i nya rutiner. Det borde ju också vara lätt åtgärdat tycker jag.

Jag gick tillsammans med en sköterska. Tyvärr fick besöket avbrytas i förtid eftersom en av de boende måste åka till Sahlgrenskas akut pga att hen hade ont i örat. Boendets egen läkare hade besökt hen 5 dagar innan och ordinerat medicin som inte hjälpt. Läkaren hade skrivit i journalen att om medicinen inte hjälpte så skulle vb åka till sjukhusets akutintag och där troligen få antibiotika. Att ta en dement person till ett akutintag är ett stort trauma för den det gäller plus att en personal måste följa med. Då är man bara 2 personal på 15 personer med stort omsorgsbehov. För mig inställer sig frågan – kunde man inte ringt läkaren och bett henne skriva ut antibiotika? Finns det ingen jourläkare? Man är ju knuten till en vårdcentral, varför inte ringa den i första hand? Demensboenden borde ha nån slags direktaccess till sjukhuset och inte behöva vänta i timmar i väntrummet! Ett oerhört stelbent agerande där läkarens ord är lag.

Man har många fallolyckor bl a pga felaktig medicinering. Detta har jag påtalat tidigare. Fallolyckorna kostar 27 miljarder varje år!

Några av de boende blir oroliga och utåtagerande om något ovanligt inträffar. Personalen måste vara väldigt observanta hela tiden för att rätt kunna tolka de boendes signaler.
Man får duscha en gång/vecka men tvättas varje dag! Mig förefallet det vara enklare att duscha någon än att tvätta och skölja varje skrymsle på kroppen.

Det finns genomförandeplaner för alla och efter påklädning, mat och medicinering står det aktivitet som ska vara anpassat till varje boende typ fikastund, högläsning, titta i fotoalbum, promenad. Detta hinner man nästan aldrig med. Det finns en gemensam aktivitet varje dag såsom musik, sittgympa eller dylikt. Dock inte på helgen. Det är väldigt få som får besök. Antingen för att de inte har några anhöriga eller för att de anhöriga inte orkar se förändringen hos sin släkting.

I dagrummet satt vid mitt besök 6 boende i olika stadier av apati. Nån undrade om det var dag eller natt, nån undrade om hon ätit frukost, nån annan om hon skulle få nån mat senare.

När jag skulle gå förstod jag att avdelningen var låst. Det står i SoL att man inte får låsa in någon men naturligtvis måste man ta hänsyn till den boendes egen säkerhet. Det går dock att arbeta på ett annat sätt, det har man visat på bl a Gerdas gård i Göteborg som är väldigt likt ett hotell men för äldre som ”bara är gamla” och dementa. Det är inte primärt pengar som behövs utan rätt ledning och styrning.

Det var ett hjärtskärande besök och jag grät hela vägen hem. De boende har inget liv, det är bara en existens som upprätthålles med föda och medicin. Så sorgligt.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar