Fantasilandet

Igår var jag på besök i ett annat land - Fantasilandet.
Där agerade jag skådespelare och det kan jag ju säga att det ska jag aldrig bli varken i nuvarande liv eller andra! Jag gick 25 m fram och tillbaka i 1,5 timme i ett par för stora skor med 10 cm klack. Jag gick - i samma skor - 20 meter och uppför höga trappsteg minst   10 gånger.  Jag har suttit i en gammaldags hård kyrkbänk oavbrutet i flera timmar men då fick jag i alla fall vila fötterna. Mitt hår var småkrulligt och jag hade illrött läppstift!
Allt detta för att jag var statist i SVTs dramaserie Vår tid är nu som visas i höst. Det är mycket väntan,  många omtagningar och massor av detaljer som ska stämma.
Först var jag röstande utanför vallokal men det var inte tidstroget för valsedelsutlämnarna stod utspridda över hela skolgården där vi spelade in. Dessutom fick jag ta en valsedel från Kommunisterna! Vi skulle gå sakta, vi skulle gå fortare, vi skulle gå till höger, vi skulle gå till vänster. Tur att jag fick mig tilldelad en "äkta man" som jag kunde stötta mig på eftersom jag hade svårt att gå i mina skor.
Därefter skulle vi statister, ett 80-tal, vara på väg in till en begravning i Vasakyrkan, grus utanför, höga trappsteg minst 10 gånger tog vi om - med mina skor! Nåväl efter en timma kom vi in i kyrkan. Där hade man blåst in rök för bättre bildkvalitet. Det gav dock inte bättre inspelningskvalitet eftersom brandlarmet gick! Sen skulle ljuset inne i kyrkan justeras flera gånger med hjälp av strålkastare utanför och diverse skärmar inuti. Statisternas hår, smink och klädsel skulle justeras stup i kvarten. Så skulle man bygga räls för kameran mellan bänkraderna, framför altaret och framför den man som spelade cello. Han spelade samma stycke minst 15 gånger. Vi såg naturligt sörjande ut efter ett par timmar.
Trots att det ger skavsår, trycksår och själsliga sår så är det roligt att se hur det går till bakom kulisserna när man skapar ett fantasiland.
Rollporträtt: