Rapport från en torktumlare

Ja, det kändes som om jag befann mig i en torktumlare under augusti och september. Det hela började i vintras när jag just kommit hem från Sydafrika. TV4 ringde för att höra om jag ville vara med i tv-programmet Postkodmiljonären. Möjligheten att vinna en massa pengar för att svara på några frågor var ju lockande. Mitt deltagande skulle ske i april. Jag hemlighöll detta utom för mina närmaste - ifall jag inte kunde svara på någon fråga skulle det ju vara pinsamt att demonstrera detta i TV för dem som kände mig.
Jag hann bara svara på tre frågor innan programtiden tog slut, dvs jag vann 3000 kronor. Därefter var det sommaruppehåll och fortsättningen skulle börja i augusti. Jag fick ett antal frågor till som jag svarade rätt på men så kom frågan för 75.000 och den löd: Vilken av följande fyra alternativ har inte en egen bok i Bibeln? Alternativen var Jona, Jesaja, Job och Jakob. Jag svarade Jona efter lång betänketid. Det var fel sa Rickard Sjöberg och jag föll ner till 10.000 kronor. Tack och adjö men 10.000 kronor är ju också pengar.
Jag åker hem och tittar på programmet i lördagssändningen efter några dagar (programmet är inspelat).

En timma efter att programmet är slut ringer telefonen och en journalist från Aftonbladet presenterar sig. Han meddelar att tidningen fått mail och telefonsamtal från upprörda människor som hävdade att frågan var fel ställd och att det därför inte fanns något rätt svar. Jag blev mycket förvånad - vad då slamkrypare?!
Journalisten undrade vad jag skulle göra med denna information och jag sa att jag tänkte ringa redaktionen på måndag och tala med dem. Ja, sa AB, det ska vi också göra och vi har redan talat med KG Hammar som också säger att frågan var felaktigt ställd.
Vi tänkte skriva litet om detta, sa AB. Jaha, sa jag och vi avslutade därmed samtalet. Strax därefter ringer det igen och samme journalist undrar om de får skicka hem en fotograf till mig? Nu? utropar jag för klockan var då bort mot 11 på kvällen. Så här dags är inte jag mitt vackraste jag, sa jag. Det blir så bra, sa journalisten, vi kan retuschera. OK, sa jag och fick full fart med att klä om, fixa ansiktet och snygga till  i lägenheten. Halv tolv kom en fotograf som började med att gå runt i lägenheten med mig efter som undrade vad han gjorde - han letade miljöer! Vi enades slutligen om en ledig position i soffan i vardagsrummet. Så mycket fotograferad har jag aldrig blivit i hela mitt liv - jag skrattade nästan hela tiden för det var så absurt. Det foto som fotografen och redaktionen slutligen valde var dock ett där jag ser allvarlig ut - det skulle ju passa till innehållet - det enda allvarliga i sitt slag tror jag.
Så ringer journalisten igen - vi hade nu blivit väldigt bekanta - och frågade om fotograferingen gått bra för han höll nu på att skriva artikeln. "Skriva litet om detta" hade nu växt till "artikel". Jag bad att få se artikeln innan den publiceraes och det gick bra om jag hade mail och om jag var vaken en stund till. Den skulle publiceras i söndagens tidning och den var i huvudsak OK.Nu skulle jag äntligen få gå och lägga mig, klockan var halv två på natten.

Dagen därpå utbröt kaoset! Mängder av människor ringde och kommenterade löpsedeln - "artikel" hade nu växt till en hel löpsedel med bara mig (och en rad med KG Hammar) och en helsida inne i tidningen med.foto. En annan journalist på AB ringde för kompletterande uppgifter och jag fick då tillfälle att tala om för henne vad jag tyckte om oskicket att sätta ut åldern på alla människor antingen det var relevant för sammanhanget eller inte. Pensionär behövde heller inte stå, jag ville inte ha nåt "tycka synd om-"reportage.
Jag undrade om det inte hänt något annat i världen den dagen när en sån här pseudohändelse får så stort genomslag.
En tredje journalist ringde från AB ringde på måndagen - jag måtte ha försörjt den tidningens alla reportrar med arbete den helgen - och berättade att jag skulle få komma tillbaka och få en ny fråga på 75.000-kronorsnivån.
Producenten på TV4 ringde också och bekräftade att så var fallet.
Sen ringde det kända och okända människor samt journalister från landets samlade presskår! Jag fanns på nättidningar och i pappersupplagor - vid ett tillfälle delade jag förstasida med kungen! Jag fick t o m ett eget epitet - Postkod-Berit! Det verkade som om hela Sveriges befolkning hade sett programmet eller löpsedeln eller tidningar om detta. Kände ett starkt behov av sjalett och solglasögon när jag gick ut.

Vid nästa inspelningstillfälle var jag pressad av flera skäl. En av mina livlinor svarade inte, journalister ringde och smsade och ville vara med under inspelningen (vilket jag sa nej till) och det satt en fotograf två meter framför mig när jag satt i stolen och tog kort hela tiden. Jag fick ytterligare två frågor som inte vållade mig något problem och jag hade alltså vunnit 100.000 kronor. Nästa fråga, för 150.00 kr, var avsevärt svårare och den kunde jag inte utan fick gissa och gissade fel men jag fick ju mina 100.000 kronor.
Sen var det ju fler journalister som ville följa upp detta och veta saker om mig och fler artiklar som skulle skrivas. Jag slutade räkna vid 15 tidningar men senare sökning gav 58 sökträffar! Jag fanns i allt från Kyrkans Tidning till Svenska Dagbladets kultursida!
Det var en omtumlande upplevelse minst sagt!