Aldrig mer!?

Gårdagens temadag i Göteborgs Domkyrka om förintelsen och de vita bussarna  blev en stark upplevelse.
Min dag där inleddes med en intervju med en av de vita bussarnas chaufför, Axel Molin, nu 92 år.
Han var bara 17 år när han började som volontär. De vita bussarna, byggda på lastbilschassin, var små och rymde egentligen inte mer än 20 personer. På grund av att passagerarna inte vägde mer än omkring 35 kilon fick man in 55 personer i varje buss. På ena sidan inuti fanns en sittbänk och på motstående sida fanns 3 bårplatser. Folke Bernadotte träffade Himmler 4 gånger och lyckades för varje gång få tillstånd att föra ut fler grupper. Axels uppgift var - att med fara för eget liv - hämta människor i Neuengamme och köra dem mot danska gränsen där andra sen tog över transporten till Sverige. Axel är ganska liten till växten men en stor människa inuti. All heder åt denne man!
Totalt räddades 15.345 med hjälp av 36 bussar, 12 lastbilar och trossfordon och med såna som Axel. 74 miljoner människor dödades varav 50 miljoner civila = 36.000 per dag!
Under rubriken Nutid och framtid skulle ett panelsamtal äga rum mellan Cecilia Wikström, Thomas Hammarberg och Ingrid Lomfors lett av Peter Örn. Tyvärr hade Cecilia lämnat återbud men det blev ändå ett bra samtal som rörde sig mycket kring det personliga ansvar som vi alla har och där skolan har en stor uppgift, för många av dagens ungdomar är historielösa. Ingrid Lomfors rekommenderade en bok som heter Helt vanliga män. Den handlar om poliser som inte tagits ut till militär tjänstgöring och alltså inte har militärens befogenheter men tar sig den rätten.
Därefter fick vi höra ett samtal mellan Rolf Tardell och Maj-Gull Axelsson där Anders Franck var samtalsledare. Båda har skrivit om förintelsens offer men från olika utgångspunkter. Rolf har skrivit om sin mammas tid i lägret och upprinnelsen var en fråga från hans dotter till sin farmor: Varför har du skrivit siffror på din arm, farmor? Det blev också titeln på boken. Efter trevande försök till inlindade förklaringar för en 4-åring om människors ondska frågade dottern: Visst de inte att farmor hade ett namn? Numret på armen var en del i all att avhumanisera människan.
Maj-Gull Axelsson har skrivit den fantastiska boken Jag heter inte Miriam. Jag har lånat den på biblioteket men köpte nu ett eget dedicerat exemplar. Huvudpersonen är rom men tar en judisk kvinnas identitet för det var ännu värre att vara rom än judinna vid den tiden (och kanske fortfarande). Maj-Gull fick idén när hon hörde talas om de s k tattarkravallerna i Jönköping. Miriam -som inte heter det - lever med sin hemlighet nästan hela livet.
Båda underströk det som sagts tidigare - vi måste tala och berätta om detta igen och igen och igen. Allt börjar med orden - hur vi väljer att använda dem. Om vi använder nedsättande epitet om någon annan för att förminska den personen så har vi tagit det första steget på ett sluttande plan.
Vi måste tala om detta igen och igen och vi måste vara vaksamma på strömningar och tendenser som vi har nu i vårt samhälle och som är otäckt lika de som fanns den gången. Aldrig mer!