Barnbarnen

Tre dagars intensiv samvaro med mina barnbarn är roligt och utvecklande. En 6-årings logik slår hål på mina fördomar om hur saker och ting ska vara.
-Farmor, kan vi pyssla? - Javisst, vad ska vi pyssla? Med stor förvåning - Det vet man ju inte förrän det är klart! Det blev ett stjärnhus där det bor en man med sin rymdraket och sin hund. Har man varken man eller hund så ritar man sig en! Raketen är gjord av 6 tandpetare och tape! Jag var mest hantlangare och klippte och klistrade på anvisade platser men så har jag ju inte heller den kreativa förmåga att se bortom - för mig givna - gränser.

Utvecklande är också deras lekar utomhus. Jag har tagit mig igenom en hinderbana krypande, klängande, klättrade och balanserande. Deras miner under mina försök var en studie i tveksamhet och glad överraskning när det fungerade. Så nu är jag lätt justerad i vänster höft och behöver inte gå till gymmet på en vecka.
E har en äldre bror L som är 10 år och där har jag ett visst övertag ännu eftersom han tar till sig fakta och där mina kunskaper räcker till. Men det vara nog inte så länge eftersom han funderar på ett bli "nåt med ekonomi", mest för att tjäna ihop så mycket pengar som möjligt. Han letar dock efter den kortaste utbildningsvägen för detta projekt och hyser gott hopp eftersom han fick byta  upp sig 2 svårighetsgrader (böcker) i sin klass.
Båda - som verkligen inte saknar nåt här i livet (utom möjligen en hund, säger 6-åringen) är väl insatta i flyktingsituationen och kan tänka sig att hjälpa till, i begränsad omfattning. 10-åringen säger att hans föräldrar gör det och han själv är inte vuxen och 6-åringen gav bort alla sina mynt i sparbössan bara hon fick behålla sina gosedjur.
De är ju också världens barn, det vi behöver ge dem är grundläggande värderingar som humanitet och empati för det är ju de som ska forma framtiden.